Eftersom jag inte har så mkt att göra om dagarna så har jag gråttat ner mig i olika
genusartiklar. Jag har alltid varit intresserad av genus och genusfrågor...skrev tom examensarbetet på lärarprogrammet utifrån
genuspedagogik och anser att jag haft stor nytta av det arbetet i mitt verkliga arbete som lärare. Men något som skrämmer mig, som alltid skrämmer mig är när myter blir verklighet och när folks osäkerhet bidrar till egna sanningar.
Alla har fördomar, det är bara så att det är mer okej att ha fördom om en blond tjej med stora silikontuttar än vad det är att ha fördomar om invandrare eller homosexuella. Problemet är inte hur vi klär våra barn, problemet ligger i hur vi uppfostrar dem, vilka värderingar vi ger dem och hur vi lär dem bemöta andra människor!
Jag har funderat på om det är ett storstadsproblem. Jag känner inte igen mig i artiklar om att tjejer inte tar för sig, att killar inte får leka i dockvrån eller får ha klänning på sig till dagis. Jag har känslan att här får killarna leka i dockvrån och ha klänning på sig till dagis och det är ingen BIG DEAL! Kanske av den anledningen att de som tar på killarna klänning till dagis inte gör det för att skapa debatt utan killarna vill helt enkelt ha klänning på sig den dagen...so what?
I många artiklar är summa summarum att tjejer ska bli som "normens" eller mytens killar; stökiga, högljudda, ta för sig, trycka ner....killarna ska bli som normens/mytens tjejer; tysta, blyga, skötsamma. Vad är positivt med detta?
Varför skriver jag om detta? Kanske för att jag själv är ett slags offer för kvinnornas roll i samhället. Någonstans på vägen lärde jag mig att ställa krav och säga ifrån. Detta resulterade i färre tjejkompisar, sämre betyg och ett förvirrat tillstånd av rättvisa/orättvisa. Jag minns när jag ifrågasatte rektorn på komvux när jag läste upp mina betyg där när jag var runt 20 år. Fick till svar: om jag alltid var så kall, så hård och varför jag var på ett sånt sätt! Hur kan man som rektor säga så till en elev, bara för att man ifrågasätter!? Ställer krav...det var ju mina betyg som skulle läsas upp! Än idag kan jag känna att många pratar, klagar men gör inget. Jag tar tag i saken och oftast går det min väg...därför att folk blir så förvånade över att man vågar fråga, vågar säga vad man tycker.
Var ligger mina egna fördomar? Jo de finns där, mina fördomar. Jag frågade mig vad jag minst av allt önskar Engla när hon växer av. Vad vill jag minst av allt ska hända henne som vuxen kvinna. Vilken egenskap eller vilken livssituation skulle jag ha svårast för? Jag skulle inte ha något problem med om det visade sig att hon var homosexuell, skulle haft lite problem om hon ville plantera in silikon i brösten men skulle ha enormt svårt för om hon valde att tillbringa sitt liv som hemmafru! Där är mina fördomar, jag skulle ha enormt svårt att tro att hon skulle kunna vara lycklig som hemmafru. Det ligger så långt från mitt jag...vet inte hur jag skulle bemöta det valet! Men självklart hade jag fått acceptera det.
Själva fördomarna är inte farliga utan folk som påstår att de inte har några...
Vem är smartast?
