Förut så kom jag och Magnus in på samtalsämnet "hemma fruar". Idag finns de ju nästan inte längre i Sverige...de som går hemma och passar barnen, diskar, lagar mat osv. Skulle det funka att ha det så i dagens samhälle? Skulle det funka att vara hemmafru i Sverige 2010?

Jag måste erkänna att jag nästan blir kräkfärdig då jag hör ordet "hemmafru" och det tror jag många blir...många använder sig ju av andra ord, synonymer (??) som lyxhustru eller njutningsförälder. Genom att använda sig att uttryck som lyshustru och njutningsförälder lägger man automatisk en värdering i ordet, man trycker till den man säger ordet till.

Ska man tvinga de som vill vara lyxhustru eller hemmfru till att arbeta? Om personen är glad och nöjd med att gå hemma och vilka regler ska gälla för hemmafruar 2010? Ska 30% av makens lön automatiskt gå till kvinnan, ska barnen få vara på dagis? Jag och Magnus försökte verkligen vara öppensinnade när vi diskuterade detta...att det faktiskt finns de som inte känner sig förtryckta eller mindre värda för att de är hemmafru men trots att vi strävade var det svårt att inte låta fördomar slinka igenom och lysa i diskussionen.

Vad händer med barn till hemmafruar? De som inte fått vara på dagis och lekt med en massa andra barn, som kanske fått nöjt sig med en syster eller en bror. Blir de socialt okompetenta?

Magnus har inte samma tro på människan som jag har. Jag tror att alla kan lyckas och förverkliga sig själva medan Magnus tror att vissa människor helt enkelt inte duger till ngt. För mig så är människor ett oskrivet blad och beroende på självkänsla, uppväxt förhållande, vänner osv så blir de sedan den personen de blir som vuxna.

När jag ser på mina syskon kan jag stolt se att de har utvecklats till två självständiga individer, tuffa men ödmjuka människor som går sin egen väg och som vågar pröva på nya saker och anta nya utmaningar.

När jag ser på mina vänner så är jag stolt att jag har så självständiga tjejer som jag har haft förmånen att växa upp tillsammans eller träffa i vuxen ålder. Kanske har vi stärkt varandra, är man trygg och stark i sig själv så kan man höja andra människor. Då vågar man höja någon annan över sig!

Jag har helt klart blivit den jag är på grund av att mina föräldrar alltid låtit mig göra mina misstag! Jag har gjort val som de självklart inte vart nöjda med men de har aldrig sagt det utan låtit mig göra valet med stort stöd. I efterhand har mamma tex sagt att det där när jag flyttade till Härnösand va väldigt jobbigt. Men hade hon sagt att hon kände så hade jag förmodligen aldrig flyttat. Jag är glad för att mina föräldrar är så osjälviska så att de har låtit mig göra mina egna val i livet.

Försöker få en röd tråd nu så jag kan knyta ihop det här djupa inlägget. Det där snitsiga som ska sammanföra allt till ett. Lyckas inte...kanske för att jag inte vill lämna ut mer. Kanske för att jag är rädd att trampa någon på tårna. För mig kommer nog hemmafruar alltid vara lite förtryckta kvinnor som egentligen ville något annat men som nöjde sig med det näst bästa i brist på annat. Kvinnor som inte brydde sig om lönebeskedet ramlade ner i brevlådan den 26:te varje månad av den anledning att de gjorde ett val att behöva fråga om lov för att få köpa ett par jeans.


Det är aldrig för sent!