När jag var inne och läste på Silverflingans blogg idag så fick jag en liten tillbakablick till mitt härliga resande liv med SJ. Detta utspelade sig mellan åren 2001-2003 (framför allt) då jag pluggade i Härnösand och tog mig fram och tillbaka dit upp med hjälp av tåg.

Jag har massvis av roliga, härliga minnen från tiden på de olika tågen mellan Åmål/Karlstad/Stockholm Stockholm/Sundsvall/Härnösand. Minnen av till exempel den härliga homosexuellakillen som slog sig ner bredvid mig (och min katt) i vår lilla kupé och berättade att han var på väg till Stockholm där han skulle berätta för sin mamma att hans pojkvän hade friat till honom. Han visade bild på sin pojkvän, en ung kille med indianskt utseende, långt svart hår. Han hjälpte mig att få tiden att gå i de tre timmarna till sthlm. När vi nådde centralen hjälpte han mig att hitta rätt, vi sa hej då och sedan dess har vi aldrig mer setts...jag minns inte ens hans namn.

En annan händelse var allra första gången när jag åkte upp. Bredvid mig i kupén satt en snygg mamma, långa röda naglar, långt svart hår...ständigt pratade i telefon. Jag förstod att hon och hennes två gossebarn annars var bosatta i Monaco. Barnen pratade med Gizmo och frågade mig de numer bevingade frågorna:

- Kan han äta?

- Varför skulle han inte kunna det? (jag)

- Han har ju så liten mun!

- Ja det är en minimun (jag)


Alla människor man träffat, umgåtts och utbytt tankar och livshistorier med där på väg! För alla var vi ju på resande fot...härligt!

En resa jag minns väldigt väl var en utav mina allra sista resor från Härnösand. DEt var varmt, säkert +20 grader och helt smockfullt i tåget. Strax utanför Uppsala stannar tåget...och står stilla...lääänge!  När det har stått stilla i ca 30 minuter får vi info om att något är fel med spåret längre ner mot Stockholm. Men det ska snart vara ordnat. Som så många gånger innan tror jag (och andra) att någon hoppat på spåret. Vi går ut...njuter av sommarvärmen, handlar i kiosken....men sedan börjar det bli trögt. När 1,5h gått är såväl jag som alla andra jäkligt trötta. I virrvarret har jag stött ihop med man (typ 50) kvinna (65+) och kille (runt 20) alla ska vi vidare mot Karlstad när vi väl kommer till sthlm och alla börjar vi nu inse att vi kommer missa vårt tåg. Vi får info om att tåget ska vänta in oss på centralen. Men nu börjar tiden ticka på...

Tillsist får vi info om att ersättningsbussar är påväg, det gör oss lite lugnare, kanske hinner vi? Alla på tåget tycker synd om barnfamiljen från Kristinehamn som har en skrikande bäbis med sig.

Tillsist kommer bussarna, vi tre som vet att vi ska till Karlstad håller ihop i bussen och lovar att inte överge varandra på centralen. På bussen pratar vi om allt möjligt, nu minns jag bara att kvinnan var penisonerad lärare från Forshaga. Den yngre killen ska ytterligare vidare mot Säffle. Jag ska sova hos en kompis i Karlstad.

Väl i Stockholm har vårt tåg såklart redan gått. Vi är ledsna och frustrerade...klockan är runt tio på kvällen och centralstationen i Stockholm börjar allt mer förvandlas till ett tillhåll för uteliggare och knarkare...bråk, stök...mannen vi har med oss lyckas få till så vi får åka first class till Örebro. Därefter ska vi få taxi från Örebro...ända till Säffle. Förutom detta får vi gratis mat, dricka och godis. Livet känns för en stund lite lättare:-) Väl på tåget är vi ganska lyckliga...vi skrattar åt att vi, tre främlingar hamnat på samma tåg och nu sitter i first class. Vi berättar om vårt liv, våra mål och vad vi är påväg till.

Framme i Örebro väntar en taxi och kan ju säga att taxametern tickade på rätt så rejält för SJs räkning den kvällen. Vi kom på lite avstickare som vi bara va tvugna att göra :-D ha ha ha. När jag tog farväl av de andra utanför universitetet i karlstad visste jag att vi aldrig skulle ses igen. För en eftermiddag hade fyra främlingas livsöden korsas...vi skulle alla komma ihåg den här kvällen och vi skulle alla, alltd le vid minnet!