Ibland kan jag sitta och fundera, tänka tillbaka på en tid som varit. Förr när man kunde sitta och drömma i timmar. Fantisera på hur livet skulle bli, hur många barn man skulle få, vem man skulle gifta sig med.

Jag har nog alltid varit den sanna romantikern, ärligt. Fast att många som känner mig troligtvis skulle säga att jag inte är det minsta romantskt. MEN jag har alltid föruspråkat sann kärlek, den där kärleken som man bara upplever en gång i livet, en kärlek som inte ska komma från ett håll utan som skall komma från båda hållen.

När jag var 14-15 år skulle jag träffa den sanna kärleken i ett varmt, vackert sommarregn på ett öppet fält under en korkek. Nu blev det ute...på en iof blöt kväll på krogen, kanske är det trots allt lite romantiskt?

Kanske är inte den dröm man hade som ung den ultimata utvecklingen trots allt;-)