Ja jag vet, tiden är bisarr men jag är ändå vaken. Vart vaken i ca 30 minuter med morgonpigg Engla. Termometern visar på ruggiga -18 grader ute och man är glad att man tak över huvudet:-P Och pelletspanna;-)
Medan Engla tittar på Supertrion så passar jag på att skriva om en bekräftelse jag råkade ut för igår:-P

Ja det var en underbar arbetsdag igår och jag var en sånn där motiverande, inspirerande och engagerad lärare som jag alltid vill vara. Vi hade snöexperiment på NO:n och jag kände verkligen att jag var i mitt esse...ställde kluriga frågor och höjde spänningen. Under sista lektionen hade vi sedan alla hjärtansdagspyssel och spelade musik med kärlekstema. Barnen var så duktiga och städade så noga efter sig...

Sedan var det dags för SET utbildningen igen...måste snart vara sista gången nu...iallafall, det va då ngn uttryckte några bevingade ord. : Tänk om jag kunde vara lika glad och inspirerande hemma som på jobbet!
Usch tänkte jag, så känner jag med...sedan var det flera som höll med hene och jag förstod att jag är inte ensam om att inte orka engagera mig 100% i lek och bus när jag kommer hem. Att jag inte är ensam om att inte orka träffa massa vänner på kvällstid och hinna träna och en massa annat. I ärlighetens namn verkade det vara ganska vanligt...jag kände mig plötsligt inte så dålig som person och som mamma när jag hörde att de andra kände/gjorde/ tyckte likadant.

Gött