I stort sett hela mitt liv har jag haft skräck för magsjuka, ingen vet egentligen hur det började. Det enda jag vet är att varken mamma, pappa eller mina syskon är rädda för magsjuka. Det är bara jag...och jag är det med besked.
Under grundskolan va jag rädd  prncip varje dag, varje sekund för att smittas...kvällarna va värst och ibland kunde jag få panikartade attacker. Jag va hos olika doktorer som undersökte mitt konstanta ont i magen.

Men ingen förstod

När jag började på gymnasiet så släppte lite av min skräck, jag kunde gå och lägga mig utan att vara rädd hela tiden men så fort jag hörde talas om ngn som hade magsjuka så blev jag kallsvettig. Vid det här laget upptäckte jag och Linda att vi delat denna skräck genom skoltiden utan att veta om det. Tillsammans blev vi starkare...

Det fanns någon som förstod


Livet flöt på och skräcken för magsjuka har funnits där, den har hånats, den har inte respekterats och folk har tyckt jag vart larvig. Lite magsjuka är vl inte så farligt, jag spydde pga ngt jag ätit inte av magsjuka, jag har bara allmänt ihållande diaré. Ja orsakerna är många när det kmmer till magsjuka.

Numer räknar jag inte med att folk ska förstå, jag vet att många (inte alla) tycker att jag är ganska fjantig. Men tyck det då har jag lust att säga...för att ha fobi för magsjuka är fakitskt en fobi som alla andra och den ska respekteras!

jag räknar inte med att någon ska förstå...