Det är jobbiga tider...min farmor har dött och nu stundar begravningen. Jag är kluvet inställd till begravningar, jag gillar inte konceptet. Plötsligt kommer det släkt och vänner som man knappt aldrig träffat. Plötsligt ska man tävla i sorg och plötsligt ska det vara eländigt utan dess like.

Jag kommer inte att åka till Ed på begravningen. Jag bestämde det innan farmor hade dött...egentligen bestämde jag det när min morfar dog 98 att jag aldrig skulle gå på en begravning mer i hela mitt liv. Ingen tycker väll det är roligt med begravning men jag tror att somliga älskar elände! De dras till det och springer på var och varannan begravning. Själv säger jag att anledningen till att jag inte går på begravning är att jag är så känslosam. Jag mår dåligt av att se alla människor ledsna...av att se alla tårar. Av att höra alla ord...

Sedan kommer vi till den sista biten...att jag vet att jag var en av dom som faktiskt hälsade på farmor och farfar mest när de faktiskt verkligen behövde det och när de kände uppskattning för det. Då många andra inte hann eller sköt det på morgondagen så var jag faktiskt där. Flera gånger i veckan. Okej att vi i princip bodde grannar under många år och att det var lätt att gå dit men jag känner att jag inte behöver visa mitt deltagande...jag vet att farmor visste att jag brydde mig om henne för jag visade det när hon levde!

Både min mamma och pappa förstår mig i mitt beslut och det känns bra. Jag vet att farmor skulle förstå...hon gick nämligen inte ens till kyrkan då hon mådde dåligt i atmosfären efter just en begravning.

Nu löste det sig även så enkelt att det inte är möjligt för mig att åka...terminsplanering inför vårt projektarbete på jobbet + att Magnus jobbar...det kan helt enkelt inte passa för alla.