Så känner jag mig ibland, när jag tänker efter. Men å andra sidan har jag varit det i många år nu och bilden av tryggheten i Ed börjar sakta sakta suddas ut. Jag vet att min mamma alltid känt lite utanförskap i Ed, inte det att hon inte har vänner men det finns även ett utanförskap. Jag har aldrig förstått vad hon menat och pappa tyckte mest det va fånigt när hon sa det. I Ed som alla är så trevliga, där alla vill vara vän med alla. Ed...byn där det är så lätt att komma in. Är ju upp till var och en, eller?

När jag flyttade till Härnösand så kom jag snabbt in i studentlivet men efter en tid så förstod jag att det var nog just pga studentlivet som jag fick vänner där. De vanliga dödliga Härnösandsborna beblandade sig inte gärna med oss utbölingar.

När jag sedan flyttade till Karlstad så förändrades allt och jag fick en massa roliga, nya vänner. Även Karlstadbor...men även detta berodde mkt på mitt studentliv.

2006 skulle jag pröva mina vingar utan studentlivets stöd i ryggen och begav mig till Arvika. Jag hamnade i utkanten av stan där de flesta kanske inte är speciellt som mig. Jag började förstå att jag snart inte va så mkt att ha när jag

1. Älskade mitt jobb

2. Lever i jämnställt

3. Inte är sjukskriven

4. Sverigedemokraterna är ingen jag röstar på

jag dömer ingen av dessa människor men jag känner att jag blir dömd pga att jag är lärare och pga det så tror många att jag är: tråkig, översittare, moraltant osv osv osv. Eller så är det helt enkelt så att jag inte kommer in pga att jag inte kan pricka en enda av överstående punkter. Magnus tycker att det är mitt fel, såklart. Likt min egen pappas oförståelse för min mammas utanförskap i Ed så kan han inte förstå hur ngn kan missa den härliga gemenskapen i denna byggd.

Cirkeln är sluten...