I morgon ska vi fara till Ed...jag, Magnus och lilla E! Tillbaka kommer jag åka ensam:-( Jag vet att detta är vardagsmat för många, barnlämpas av på olika ställen varje minut men för mig är detta ngt ovanligt. Jag har aldrig lämnat bort Engla och kanske framförallt....jag har aldrig blivit bortlämnad!

När jag växte upp hade vi aldrig barnvakt. Mina föräldrar var aldrig ute på dans, på bio...på restaurang. Somliga kanske tycker att det låter tråkigt men de som känner mina föräldrar vet att de troligtvis är kärare än de allra flesta i deras ålder.  Okej, pappa jobbade väll kanske mest hela tiden men mamma tog verkligen hand om mig och Mia hela tiden...varje dag, varje minut. Vi bakade, vi pysslade, vi gick på picknick...vi gjorde helt enkelt en massa skoj tillsammans.

Min inställning har därför alltid varit att jag aldrig ska skaffa barn förrän jag själv kan ta hand om det/dom till 110%, kanske låter jag som jag vill verka duktig men så ör det inte. Jag vill bara ta hand om mitt barn själv. När jag skummar runt på internet kan man läsa att barn som inte lämnas bort, får sova borta från det att de är 6 månader, får gå på dagis heltid från det dom är 1 år....att de barnen skulle må dåligt, bli asociala...att de skulle falla igenom. Jag har aldrig gått en minut på dagis, aldrig vart hos barnvakt....likaså min syster....hur kom det sig att vi blev två så självständiga individer?

Okej, självklart är det föräldrar som själva jämt har sitt barn på dagis, som lämnar bort dom var och varannan helg som tycker att man bör göra det.

Nu ska iallafall få sova borta för första gången i sitt lilla liv utan mamma och pappa.


....


Vad vill jag med detta inlägg?? Kanske stilla min oro lite över att jag kommer vara utan Engla i flera dagar:-(....samtidigt kommer jag vara stolt över mig själv när jag klarat det.