ibland bara händer det, man sluter fred med sig själv. Inser att det inte är mkt som är värt att ödsla energi på...

Är man som jag uppväxt i Ed så var det tillsynes små problem som blev stooooora. Ibland kan jag nu fundera varför dessa saker egentligen blev till problem. Varför man var osams med några...konstiga saker som hände....vuxna som inte kunde bete sig!

När jag nu kan se på Ed och dessa människor med distans så kan jag väll egentligen bara se hur patetiskt allt ibland var. Har inte människor annat att göra? Lever de så tråkiga liv eller inser de inte hur skört livet är. De har tid att slösa bort såväl tid som energi på saker och människor som inte är värda det istället för att bara strunta i det, se ljuset och njuta av allt bra.

Varje dag försöker jag i mitt yrke att få elever komma överens...trots att de är olika...trots att åsikterna går isär och trots olika uppväxt. Men allt för ofta blir jag påmind att HUR SKA DETTA LYCKAS när inte ens vuxna människor kan respektera varandra, ge varandra tid och utrymme och framför allt förlåta.

Kan tyckas lätt att säga men jag vägrar låta mig slås ner igen...

ta ingen skit

glömma och förlåta