Jag kollar på sex and the city i gryningen nuförtiden! Förberedelse inför premiären av filmen men jag kan inte låta bli att tänka och tycka synd om karaktärerna. Förr, då när jag kollade serien i början av 2000-talet ville ju alla vara kvick, snabbtänkt och lyxigt fri som Carrie, karriärslysten som Miranda, frispråkig som Samatha och ljuvlig som Charlotte men egenbtligen?? Är de inte väldigt sorgliga!!??
För om man tänker att de är runt 35 år, singlar...ingen tanke på att gifta sig och skaffa barn, ränner på krogen flera dagar i veckan, träffar nya män...ja detta va ju roligt när man va runt 25...har svårt att tro att det skulle va lika spännande när man är 35!?

Jag skrattar fortfarande högt åt Samanthas sexskämt, ler fridfullt åt Charlottesoskuldsfullhet....instämmer i Mirandas rädsla för att bli uppäten av katten och gråter med Carrie till hennes krossade hjärta...men jag har svårt att finna samma beundran som jag kände när dom som de första självständiga kvinnorna ever entrade TV rutan.

Samtidigt finns det så mkt som stämmer med verkligheten och sex and the city...kvinnor förblir kvinnor och de förblir konkurenter om såväl jobb, män och lycka. Det är ju ingen slump att jag för första gången i mitt liv blir inbjuden på tjejfester, har enbart kvinnliga vänner och tillsist pratar om att "vi" ska tvätta och att "vi" ska laga mat. Som singel blir man inte bjuden på fest med bara tjejer...i vartfall inte bara upptagna tjejer...iof blir man absolut inte bjuden på en fest där det finns tjejer och deras pojkvänner!! Det har nog jag alltid vait för högljudd, lättsam...social och framförallt har jag haft för stora bröst och djupa urringningar för att passa in i de sällskapen;-)