Usch detta är väll hemst att säga men jag orkar snart inte emd allt elände...och då menar jag inte de stackars människorna i Burma eller i Kina som kämpar för att få fram sina anhöriga efter naturkatastrofer. Jag menar anhöriga till barn från svenska tragedier som ständigt ska tala ut i tidningar.

Både i förrgår och idag så kunde man läsa om Arboga mamman och att hon berättar om sin saknad efter barnen, igår kunde man läsa om hennes sambo. Jag vet inte om det är mitt sätt att skydda mig från att ta in allt hemskt som händer men jag vill inte se hur barnen ser ut, jag vill inte höra mammans ord...jag vill inte se hennes sambo! Då blir de verkliga...de finns och existerar och det orkar jag inte med! För då är det verkligen sant att ngn kunnat mördat två små barn.

Tacka vet jag förr i tiden, man kunde springa från alla hemskheter...man behövde inte köpa tidningen eller titta på TV nyheterna, idag finns de där...hela tiden..överallt! Sedan verkar alla anhöriga fått ett stort behov at att tala ut i pressen om deras sorg:-( Vilket för oss utomstående får det att kännas som det är mer verkligt!

Mmmmm förra helgen såg jag Helens mamma och syskon på TV...för första gången på nästan 20 år fick man ett ansikte även på dom. Även om jag kanske mer än de flesta verkligen vet att det finns ett ansikte bakom hemskheterna så är det trots allt så jobbigt att få ett ansikte på personer som man förstår gått igenom ngt hemskt:-(