So you Learn About Me *nostalgi*
PUBLICERAT DEN 2008-07-04 KLOCKAN 21:39:51
Vilka ord som helst för somliga, hela min tonårstid för mig! So you learn abuot me förkortas nämligen SLAM och var mitt stora intresse mellan åren 1993-2001. De flesta av mina vänner i verkliga livet tyckte nog jag va lite galen när jag plitade ner frågor och svar i små böcker med pennor som var glittriga, ludna, rosa...vackra. Pennor var en status symbol i slamvärlden likaså handstilen. Skriv snyggt = du får många slamvänner. Ytligheten var på topp!
En slam kunde i korta drag se ut ngt like this:
Tänk er en gammal skolskrivbok i svenska, klottra ner ordet SLAM på framsidan med lite färglada pennor och skriv ditt namn och adress lika snittsigt på insidan. Nu har du din början till en slam. Sedan fyllde man på med frågor som handlade om himmel och jord. Det kunde vara vem man senast haft sex med, om man klippt gräsmattan idag eller om man älskade djur. Dessa frågor skulle man sedan svara på med mer än bara ett ord. (helst iallafall) När man fyllt i alla frågorna skickade man vidare slamen till ngn av sina andra slamkompisar. Man fick bara skicka 1-2 sisten eller nästsisten slamar/brev eftersom ingen ville skicka hem de fulla slamarna till sina ägare. Detta resulterade i att utav de ca 200 slam som jag kanske gjort återsåg bara ca 5 st sitt hem igen.
Med tiden utvecklades slamen och frågorna blev mer och emr varierande, man skulle sätta in kort på sig själv, vänner, familj och husdjur i slammarna och meningarna skulle vara långa och utförliga. De tunna skrivböckerna förvandlades till tjocka böcker eller A4 Slam. Välgjorda, välskrivna....välorganiserade. Inom slamvärlden fanns det olika kretsar, vissa kretsra ville inte ha andra kretsars slamar osv osv. Det anordnades även sk Slamträffar där man fick träffa de andra Slamtjejerna och Slama tillsammans. Då va ett roligt inslag att göra gästspel i andras Slamböcker.
Mitt liv som en slamflicka
Mitt liv som slamflicka va oerhört roligt och lärorikt:-D Jag har tillbringat såååå många timmar att sitta och plita och pyssla med dessa slamböcker. Och jag har väntat otaliga timmar på att posten skulle dimpa ner med ett tjockt slambrev i min postlåda.Under denna tidpunkt kunde jag lägga ut 100-lappar på pennor, stämplar mm i månaden allt för att min slam skulle bli den finaste. Slamflickorna som man skrev med blev lite som ens andra familj och personer som man lärde känna på djupet.
Så tog mitt slamliv slut...
När jag flyttade till Härnösand så blev jag indragen i en utav alla intriger som drabbade slamvärlden. Ni vet det va ju ett gäng tjejer som satt och skrev. Denna intrig handlade om några som vi kan kalla E, A och H. E och jag var gamla slam och brevvänner men efter ett mindre bråk var vi inte längre "vänner". A och jag skrev flitigt brev till varandra, man kan nog säga att hon för tiden var min bästa brevkompis. A skrev väldigt mkt skit om E i sina brev till mig. H och jag var vänner på riktigt men även inblandade i SDlamvärlden. H och E var brevvänner och det var genom H som jag fick veta att Es pojkvän hade fått fotboja för att han knarkat. Detta snaskiga berättade jag såklart för A. Det var bara det att A var inte så dålig vän med E som hon ville påstå och efter ngn vecka fick jag ett mejl av E där hon förklarade att hennes pojkvän inte alls fått fotboja pga att han knarkat utan för att han kört för fort. Jag frågade då direkt H varför hon sagt så till mig men hon svarade att det bara va så som hon trodde och att E förövrrigt evrkade ha fått det väldigt bra!
På ngt sätt var detta slutet på min karriär inom slamvärlden, jag kände att jag gjort nog, att jag vuxit ifrån nöjet med att sprida rykten, prata skit...smutskasta andra och sedan inte stå för det. Där en höstdag i Härnösand la jag ner min glitterpenna för gott och jag skulle aldrig mer göra en slam. Kanske var tiden inne, kanske hade jag slutat utan denna lilla intrig...men konstigt nog saknade jag det inte. Nya saker kom in i mitt liv och tog Slamens plats. Nya vänner, nya intressen...allt fick Slam att framstå som ngt passé.
Men åren jag hade i Slamvärlden vill jag aldrig vara utan!
*Stamps back pliiiiiiz*
En slam kunde i korta drag se ut ngt like this:
Tänk er en gammal skolskrivbok i svenska, klottra ner ordet SLAM på framsidan med lite färglada pennor och skriv ditt namn och adress lika snittsigt på insidan. Nu har du din början till en slam. Sedan fyllde man på med frågor som handlade om himmel och jord. Det kunde vara vem man senast haft sex med, om man klippt gräsmattan idag eller om man älskade djur. Dessa frågor skulle man sedan svara på med mer än bara ett ord. (helst iallafall) När man fyllt i alla frågorna skickade man vidare slamen till ngn av sina andra slamkompisar. Man fick bara skicka 1-2 sisten eller nästsisten slamar/brev eftersom ingen ville skicka hem de fulla slamarna till sina ägare. Detta resulterade i att utav de ca 200 slam som jag kanske gjort återsåg bara ca 5 st sitt hem igen.
Med tiden utvecklades slamen och frågorna blev mer och emr varierande, man skulle sätta in kort på sig själv, vänner, familj och husdjur i slammarna och meningarna skulle vara långa och utförliga. De tunna skrivböckerna förvandlades till tjocka böcker eller A4 Slam. Välgjorda, välskrivna....välorganiserade. Inom slamvärlden fanns det olika kretsar, vissa kretsra ville inte ha andra kretsars slamar osv osv. Det anordnades även sk Slamträffar där man fick träffa de andra Slamtjejerna och Slama tillsammans. Då va ett roligt inslag att göra gästspel i andras Slamböcker.
Mitt liv som en slamflicka
Mitt liv som slamflicka va oerhört roligt och lärorikt:-D Jag har tillbringat såååå många timmar att sitta och plita och pyssla med dessa slamböcker. Och jag har väntat otaliga timmar på att posten skulle dimpa ner med ett tjockt slambrev i min postlåda.Under denna tidpunkt kunde jag lägga ut 100-lappar på pennor, stämplar mm i månaden allt för att min slam skulle bli den finaste. Slamflickorna som man skrev med blev lite som ens andra familj och personer som man lärde känna på djupet.
Så tog mitt slamliv slut...
När jag flyttade till Härnösand så blev jag indragen i en utav alla intriger som drabbade slamvärlden. Ni vet det va ju ett gäng tjejer som satt och skrev. Denna intrig handlade om några som vi kan kalla E, A och H. E och jag var gamla slam och brevvänner men efter ett mindre bråk var vi inte längre "vänner". A och jag skrev flitigt brev till varandra, man kan nog säga att hon för tiden var min bästa brevkompis. A skrev väldigt mkt skit om E i sina brev till mig. H och jag var vänner på riktigt men även inblandade i SDlamvärlden. H och E var brevvänner och det var genom H som jag fick veta att Es pojkvän hade fått fotboja för att han knarkat. Detta snaskiga berättade jag såklart för A. Det var bara det att A var inte så dålig vän med E som hon ville påstå och efter ngn vecka fick jag ett mejl av E där hon förklarade att hennes pojkvän inte alls fått fotboja pga att han knarkat utan för att han kört för fort. Jag frågade då direkt H varför hon sagt så till mig men hon svarade att det bara va så som hon trodde och att E förövrrigt evrkade ha fått det väldigt bra!
På ngt sätt var detta slutet på min karriär inom slamvärlden, jag kände att jag gjort nog, att jag vuxit ifrån nöjet med att sprida rykten, prata skit...smutskasta andra och sedan inte stå för det. Där en höstdag i Härnösand la jag ner min glitterpenna för gott och jag skulle aldrig mer göra en slam. Kanske var tiden inne, kanske hade jag slutat utan denna lilla intrig...men konstigt nog saknade jag det inte. Nya saker kom in i mitt liv och tog Slamens plats. Nya vänner, nya intressen...allt fick Slam att framstå som ngt passé.
Men åren jag hade i Slamvärlden vill jag aldrig vara utan!
*Stamps back pliiiiiiz*
Kommentarer
Trackback