Ibland kan man undra om det finns folk som tycker att alla ska vara lika...tänka lika och tycka lika. De häver sina fördomar över andra som inte är som dom, tittar snett på de som inte gör samma val som dom elelr tänker som dom. Varför kan inte vi få finnas vi som en gång i livet bodde själva i en 2:a.....vi som festade till 5 på morgonen eller vi som sjöng för fullan hals fast att alla andra satt tysta vid borden intill. Är vi så konstiga...för spontana. Varför kan man inte få bli gravid med ngn man inte känner....säga vad man tycker.....ha uringat på krogen.....varför? Va retar det er som bara suttit i en soffa med ngn kille som inte respekterar er, elelr med ngn ni aldrig älskat? Varför är det så mkt bättre än att sträva efter kärleken och när man hittat den leva livet ut...fast aldrig glömma det förflutna. För varför ska man säga upp bekantskapen bara för man flyttat....sluta nämna platser man bott på bara för att det va då...varför? Är det den svenska avundsjukan som gör sig påmind kanske?

Jag kan ärligt säga att jag aldrig vart tillsammans med ngn som jag velat göra slut med....har jag haft den känslan har jag gjort slut, kanske låter konstigt, ytligt men så är det! jag är stolt över det....när jag träffade Magnus visste jag från första stund att han va mannen i mitt liv, han är allt jag någonsin velat ha och även om vi egentligen inte känt varandra så länge kan jag inte tänka mig hur mitt liv va innan. För va säger att man blir bättre föräldrar för att man vart tillsammans i 15 år innan man skaffar barn som att man tillsammans 6 månader??