Det har gått lååång tid sedan den där regniga oktoberdagen då jag gick hem från jobbet pga smärtor i bäckenet och ytterst sönderstressad. Jag blev sjukskriven och fick sedan vänta i två månader innan min prinsessa tillsist kom ut, 1 vecka för tidigt den 27 december 2006, tio i tolv på kvällen. Timmarna innan Saddam Hussein skulle varättas och minuterna innan menlösabarnsdag bestämde hon äg för att det var färdigknövlat i magen. Med självaste överläkaren till hjälp såg hon tillsist dagens ljus. Några timmar senare fick jag en aning groggy men lycklig möta min alldeles egna dotter för första gången. Min dotter, min dotter....min ENGLA!

Sedan följde veckor av ngt som man aldrig kan föreställa sig, hur orkar man....ska det vara såhär? Var frågor vi ställde oss när vi helt utmattade tog hand om det lilla livet. Ett litet liv som sov bra om nätterna men som ändå tog så fruktansvärt mkt energi. Vi var nya i föräldrarollen, vi va vilsna och förvirrade...känslorna för detta lilla liv var så oerhört kraftiga och oerhört stora.

Tillsist fick vi så rutin på varadgen och vi började känna oss som vana föräldrar...Engla va endel av oss nu och vi gjorde allt tillsammans. Många tycker att det barn är hinder men egentligen är det bara vad man gör det till. Men mitt barn är ju så superjobbig i affären!!?? Tänker kanske ngn nu, mmmm kanske har han/hon inte fått lra sig att affären är en naturlig del av vardagen?

Under Englas första år växte hon och åt precis som hon skulle, hon lärde sig det mesta och utvecklades till en underbar lite personlighet och världens gulligaste tjej. Vi åkte på husvagnesemester, tillbringade tid hos mormor å morfar, kollade på hus...ja vi hann allt med endel saker under de första 12 månaderna...

Efter att ha beslutat mig för att vara hemma ytterligare en termin så flöt allt bara på och det var verkligen roligt att ha möjligheten att stanna hemma med Engla i dryga 19 månader...det bästa av allt är att jag å Magnus tillsammans fått så mkt tid med lilla E! Det är få förunnat och tråkigt...de första åren är ju så himla viktiga och de går verkligen så fort som alla säger!


Nu ser jag framemot mitt jobb, lämnar mammaledigheten bakom mig och går in i en ny fas i livet, den som arbetande mamma.