Min första hela dag i Ed har sett ut som en helt vanlig Edsdag...promenad...gröna sköna...konsum....hannas café. När jag gick där med barnvagnen å hälsade på gamla skolkompisar så tänkte jag tillbaka å kom på hur vi definierade lycka på den där tiden, long time ago. De som lyckades va de som kom bort ifrån Ed, efetr att man uppnått en ålder av 15 år va det det som räknades...man skulle komma därifrån, man skulle göra ngt annat å bli en av alla de som man funderade på när man bläddrade igenom gamla skolkataloger: Va hände med henne/honom?? Man ville gå med ett leende på läpparna med vetskapen att jag minsann lyckades ta mig utanför 50 skyltarna å skapa mig ett bättre liv på hemlig ort, med vänner ni aldrig hört namnet på å med en man som ingen ens sett på kort å som än mindre satt sin fot på hotellet.

Ja idag gick ja då där, som en av dom som "lyckats" och hälsade glatt på de som blev kvar, de som pinsamt bortförklarar varför just de blev kvar i Ed, och att de "borde ju gjort ng annat men..." elelr "Ja jag tänkte ju läsa vidare men..." . Jag har aldrig fattat nu, sedan jag kom bort från Ed vad det är för fel att säga. "Ja jag bor kvar i Ed för jag trivs här, jag har min familj här, mina gamla tillhåll här...när till naturen å med en bra skola." varför är det så pinsamt att ha blviit kvar, är det just för att man då, förr hade som mål att komma iväg å om man nu inte gjorde det så känenr man sig misslyckad inför de som verkligen gjorde det.

Träffar människor jag känt, som jag växt upp med å som man bara döör av nyfikenhet av att fråga vad den personen gör idag, men det stannas upp...allt slutar vid ett hej...de passerar vidare...
Gömmer sig bakom hyllorna på konsum för att slippa hälsa...går omvägar när man komemr mot dom fast att man innan man lämnade Ed va vänner, personer man har festat med, berättat hemligheter för...skattat å gråtit tillsammans med är plötsligt som främlingar. konstigt!

Sedan har man såklart en handfull personer, där allt är som förr...förutom en å annan pik ang mitt studielån, men det kan jag ta nu. Okej att jag aldrig skulle pika dom för deras arbete på industrier men mår de bättre av att känna att jag i vartfall har ett fett lån å betala av på så får de göra det:-) Men det finns ju dom som fortfarande är roliga att umgås med, fast att många år har gått sedan tiden det begav sig å jag räknades till en av dom. Tänk att det iår är 6 år sedan jag lämnade Ed för att aldrig emr återvända. 6 år kanske inte låter länge men det känns som det har hänt en livstid sedan dess...

Riktigt roligt är det att se dessa som hade sin storhetstid under högstadiet, de som alla fruktade, såg upp till...avgudade, de som nästintill Hollywood stjärnor fick alla att vända sig efter dom å betrakta varje steg de tog. Det speciella gänget alla ville tillhöra men som tillsammans med grundskolan sedan gick upp i rök. Dom sitter nu här, på torget, pratar minen med varandra å hoppas att inte en dag har gått sedan juni 1996. Deras vackra yttre som man en gång avundades har blivit slitet och spår av att ha fött flera barn på kort tid gör sig påmint under de stora tröjorna. Tänk att det va de som alla trodde på, de som hade världen i sin hand men som tillsist blev de som aldrig tog sig härifrån. Blev världen så skrämmande när den inte kretsade kring dom så att de gav upp hoppet? Att det va tryggast å vara kvar där allting en gång va deras å där de engång i tiden va kungar å drottningar...de som alla beundrade å avundades?

Konstigt är det, som jag å Linda brukade säga: Få trodde nog det om oss. Om Lina å Linda...de där två tysta å osäkra tjejrna från klass 9A. Att just de skulle bli så himla försikomna, att gymnasiet bara blev en början på en tid som skulle bli deras, där de plötsligt var dom där alla såg upp till, beundrade å ville bli som. När allt de gjorde var så himla rätt...i en annan stad...på en annan plats, då var allt möjligt!

Vad går upp mot en kväll på hotellet där man för en kväll får njuta av att vara en av dom, som alla drömde om att bli. Lina, hon som är lärare å bor i Arvika...å Linda...hon bor väll i Karlstad?? å jag tror hon en dag komemr vara journalist.
det ni, det var sånna kommentarer man bara drömde om att få för lite drygt 10 år sedan.