Så passerar ännu en dag utan att Gizmo är på vår jord. ja detta låter säkert helt sjukt för alla som aldrig haft en passion för ett litte djurliv men så är det. Även om jag har Engla så är mitt hjärta så himla tomt utan Giz...hans lilla perseonlighet som förgyllde min vardag. Han som tittade på mig med sina kloka ögon...han som nyss blivit storebror.

ja det va inte avundsjuka som gjorde att Gizmo mådde dåligt, vetrinären trodde att han med storsannolikhet led utav allvarligt,långt gången njursvikt. Han har troligtvis vart sjuk länge, kanske alltid. kanske bar han på den kända PKD genen som är vanligt hos perserkatter. '
'
På ett sätt känns det bra att det inte va avundsjuka som drev honom till allt det han gjorde å som gjorde att vi tillsist fick avliva honom, han satt ju där med mej å Magnus å Engla jämt, i soffan...i mitt knä när jag amma. Ja han va med, överallt. Även om han blivit storebror. troligtvis orkade han tillsist inte mer...han va ju som ett skelett på slutet å trots ansträngsningen förra veckan så ramlade han tillbaka.

fast för mig är det lika tomt, om man får vara egoistisk...nu finns det inget att hålla fast vid...nu finns det inte längre ngt hopp för Gizmo.