Ja i hela mitt liv har jag bott i en by som har 5000 invånare....i KOMMUNEN! 2000 av dom bor i tätorten så jag kommer väll från va många skulle kalla håla. Jag är en riktig lantis, bonne så långt från stockholms flärd man kan komma. Mina första 7 år tillbringade jag mitt ute på landet med hästar och kor som närmsta granne. Jag bodde i vad många skulle kalla idyll. En röd stuga med vita knutar med en hästhage bakom och en sjö som glittrade. 1,5 mil från samhället växte jag upp tillsammans med min två år yngre syster. Va gjorde vi då, där på 80 talet innan TV-spelet fanns eller video för den delen. ja det va ngt man hyrde på shell. Vi hade mkt picknick...fiskade endel....gick på promenader...umgicks med de andra på byggden.

När jag va 7 år flyttade vi in till de centrala delarna, 5 min gångavstånd rån centrum. Jag har alltid haft nära till allt...skola, vänner, affären, krogen...vi hade va som behövdes. Det finns dom som rynkar åt näsan när folk bor på små orter, tror de är mindre vetande och att det är synd om dom barn som tvingas växa upp i tristessens hjärta, långt från Fryshusets väggar eller andra aktiviteter som man kan hitta i städer. Det är väll just därför kanske som vi utvecklade en kreativsida man sällan hittar. Är man uppvuxen på ett ställe där man måste hitta på det mesta själv så blir man väldigt kreativ. Man pratar mkt...umgås mkt...man måste hitta på saker själv. En annan positiv sak är att man får väldigt mkt bekanta...man känenr sig aldrig ensam. Fölr även om man har fler att välja på i en störrestad så slår det aldrig gemenskapen i en liten by. Vi finns överallt och när vi ses hälsar vi alltid på varandra, byter ord...pratar gamla tider. Vi har ngt gemesamt...

Jag har aldrig upplevt att jag mått dåligt där...i den lilla hålan. Men som många andra så ville jag såklart pröva min vingar på annat håll. Det är som en del i livet...idag när jag återvänder gör jag det emd ett leende på läpparna och när jags er barnen traska på väg hem från skolan vet jag att de har den bästa uppväxten man kan tänka sig. De går i den bästa skolan som finns, de lever i en underbar skyddad värld och dom har vänne rsom kommer följa dom åt i all framtid.

Nu ser jag tillbaka på då tiden med ett leende, när man letar hus tänker man tillbaka för att även mitt barn ska få allt det där som jag hade. Ett vackert hus, en stor trädgård...nära till bad, affär, skola å kompisar. Det lustiga är att det är svrt att få allt det där när man inte letar hus i en mindre ort. Då får man välja va man tycker är viktigast. Vill man bo nära vattnet?? Är nära skolan viktigare...eller kanske nära stan....
Så säga vad man vill om lantlivet, livet i en mindre by....men är det inte så vi egentligen vill växa upp. Långt bort från avgasernas tunga luft, långt från stressens hjärta,

varför blir man så förändrad när man skaffar barn?