En snöig kväll i februari 2000 åkte jag å pappa till Stenugnsund för att köpa mig en perserkatt. Innan hade jag tagit ut 1500:- på minuten automaten i Ed (torget) å nu satt jag med en handduk i knät å var nervös för det nya lilla livet som jag skulel få med mej hem.
Vi svängde upp till villan å öppnade dörren, kvinnan som mötte oss var mörkhårig och runt henne vimlade det av perserkatter. Honan hon hade (en europeisk champion vid namn Eliza) hade fått 6 barn, 3 flickor (creme färgade) å tre pojkar (blåa) . Alla kurrade dom i kapp när vi tittade på dom. Hon gick ner ett våningsplan för att hämta katten jag på telefon bestämt mig för å kom upp samtidigt som hon frågade "Är han här platt nog?" (platt i ansiktet...saknad näsa) jag tittade upp och fick se det allra sötaste jag ngnsin hade sett. Hans lilla ansikte var så gulligt å hans kropp var täckt med luden ull päls i färgen blå (i våra ögon mer känd som grå). Jag höll honom, han rymdes precis i mina händer och från det ögonblicket älskade jag honom mest av allt. Han va min lilla bäbis...och han fick namnet Gizmo.

Efter detta har Gizmos liv vart ngt av en dans på rosor, han har fått mat i överflöd å allt behandlats som den prins han är. Alltid legat i sängen bredvid sin mamma å alltid vart den som först av alla fått mat på morgonen. vart jag än har åkt, bott och vilka jag än har träffat så har alltid Gizmo varit mitt nummer 1 i livet! Personer tittade snett å sa att man inte fick fästa sig så vid djur men det va redan för sent, mitt hjärta va sålt till en blå perserpojk!

i december 2006 förändrades Gizmos liv radikalt, han fick ett syskon i form av en människobäbis. Först va han lite skeptisk men med tiden så lärde han sig att älska Engla å han njöt av varje tag som hon med sin lilla hand tog i hand päls. Men Gizmo hade en inre hjärtesorg, hans mamma var inte längre bara hans å framför allt så var han inte längre sin mammas nummer 1. Hon kunde komma upp på morgonen och koka ngt på spisen, sedan knalla iväg för att inte komma tillbaka på kanske 1 timma. Då fick han sin mat å nytt vatten. I knät där han tillbringat all sin tid satt numer den lilla bäbisen å i sängen var han inte längre välkommen, faktum va att de stängde dörren så han inte ens kom in i sovrummet. Nör mormor å morfar kom på besök gick de raka vägen fram till Engla, de som tidigare ropat på Gizmo när de steg innanför dörren...

sommaren 2007 började Gizmo kissa inne, i hallen. det luktar inget som tur är men det är där hela tiden å det är ju inte roligt att trampa i kiss hela tiden. För en vecka sedan insåg jag att Gizmos liv kanske håller på att ta slut å det va  då jag vaknade till liv å insåg allt han betytt för mig. han är ju 8 år...han är mager...hans päls kanske har sett glansigare dagar men det är Gizmo. För när jag tittar in i hans guldbruna ögon är det som allra första gången igen, när han bara var som jag brukade säga ett snyte stort och då han förändrade mitt liv. jag vill inte att Gizmo ska dö:-( han får bara inte göra det...det ska ju vara han å jag:-(








Idag har vi hämtat medicin till Gizmo, vetrinären trodde det kunde vara urinvägsinfektion. gav han pillret å sedan dess har han bara legat i källartrappen å ugglat. stackarn...tänk om han inte mår bra:-( Blir helt förkrossad!