Nostalgi 3, snart 6 år sedan Härnösand
PUBLICERAT DEN 2007-08-29 KLOCKAN 23:30:35
Tiden bara springer iväg å snart är det 6 år sedan jag började på lärarprogrammet. Känns som en hel evighet...en livstid! Iår komemr man kunna läsa årtalet 2001 som födelseår på barnen som börjar i förskoleklass! Helt otroligt...känns ju som igår, vart tog tiden vägen??
jag kommer ihåg det som igår, med risk för upprepningar men...jag å Gizmo stod på perrongen i Ed denna soliga å varma augustimorgon 2001. Vår resa skulle börja och mina tunga väskor kändes som luft. Detta va början, nu äntligen började mitt nya liv! Äntligen skulle jags lippa alla människor i Ed, alla tröga folk man sett var och varannan dag i hela sitt liv, äntligen skulle jag komma till ett ställe där ingen kände vare sig mig, mina vänner eller min familj. Jag skulle få en chans att helt totalt börja om på noll. Därför kände jag inte det minsta rädsla när jag stod där, 21 år gammal med hela livet framför mig, redo att uppfylla min dröm om att bli lärare. Tåg resan var ett kapitell för sig och efter att ha delat vagn med såväl barn från Monaco som fd Härnösandsbor stod jag så ensam framför spegeln medan tåget rullade ut från Sundsvall och närmade sig Härnösand station. Jag minns jag flätade håret i två fältor för att det skulle se mindre svettigt ut efter en hel dags resa. Natten hade fallit å kylan kom över mig när jag tillsist steg av tåget. Jag hälsade glatt på konduktören å i mitt minne så är jag ensam där. jag skymtade Helena som skulle möta mit, hon stod där med långt hår, jag förvånade mig över att hon va så kort och i handen höll hon en påse kattsand.resten är egentligen historia. Jag bodde i Härnösand i ca 2 veckor innan skolan började, jag njöt i fulla drag att spatsera längst Nybrogatan å inandas luften av frihet samtidigt som att ingen visste vem jag va, jag känd emig som prinsessan Victoria i New York eller Paris Hilton på Nordpolen.
När skolan tillsist började var jag laddad....i mina nyinköpta jeans och den där tröjan alla trodde jag klippt sönder men glitter texten 76 gick jag i högklackade stövlar å lång mörkröd skinkappa till skolan. Jag bara ägde hela världen och kunde inte vänta mer på att erövra norrland.
Veckorna som följde var kaotiska, nollningen och alla nya vänner som plötsligt bara fanns där( Vem har glömt Maria, lena; Kattis, Malin, Stellan, Abbe, Lina & Sanna, Ante mfl mfl). Alkoholen och alla vackra män...de stod som uppradare för mig och jag älskade det. Studierna gick som en dans och allt fullkomligt flötfram.
Några månader in på höstterminen kom min första Härnösand konflikt, orsaken var som vanligt killar...å anledningen till att det blev konflikt hette Maria, en högljudd blond tjej som levde i ett förhållande som hon ville ur och som i smyg va förälskad i klassens cooling. Jag å maria hade vart bästa vänner så här långt å pratat i timmar i telefonen framtills dess att klassens cooling kommenterade min uringning på en fest, här hade man återigen kunnat skriva att resten är histria men vill inte upprepa mig;-)
Ironiskt nog träffade jag min stora kärlek 1 vecka senare, eller vad jag då trodde var min stora kärlek...
Micke och jag träffades på Nybrokällaren och jag minns än hur jag i eld å lågor hoppade upp å ner å skrek "Vem är det där!" när jag fick se honom på andra sidan bardisken. Efter denna mening följde ett år av en helt kaotisk relation som bestod av fest, fest, fest....annorlunda männiksor, sömnlösa nätter, penga ångest, fyllebästisar och het passion. Allt tog slut i form av en krossad glasdörr som likt mitt hjärta krossades en tidig morgon i maj 2002. Jag stod ut...jag försökte....men nej, efter detta va inte längre Micke min stora kärlek, han va inte ens the next best thing. Ett knappt år senare, i mars 2003 såg jag honom för allra sista gången och har nu inte hört ngt från honom sedan ett fylle sms (från han) på juldagen 2005. Men det går inte att sticka under stol med att Micke är och förblir en stor del utav mitt liv i Härnösand och nu när jag ser tillbaka på det hela kan jag faktiskt le åt det som hände och med stor lättnad känna att det va tur att jag bubblan sprack då den gjorde. Lever man långt från sin familj och gamla vänner är det lätt att hamna i fel umgånge, att förlita sig på människor som egentligen inte är så pålitliga...det va det som hände mej den där novemberkvällen 2001 när jag såg Micke på andra sidan bardisken.
Efter detta med Micke fann jag tröst i en lite mer pålitlig relation i form av Kattis som kom med bullar när jag va ledsen och som städningt påminde mej om att det skulle komma en dag då jag bara skulle minnas det bra från vårt förhållande å att jag då skulle lova att tänka på saker i stil med "Vi går hem till Rille å super oss fulla å sedan går vi hem!" ha ha, det är evrkligen nostalgi. Jag å kattis utvecklades till ett riktigt radarpar å tränade 5 dagar i veckan, solade å levde riktigt lyxliv. På helgerna tog vi det lugnt å spelade bingolotto samtidigt som vi roade oss med att laga middag tillvarandra. ja he he he vi hade verkligen trevligt!:-)
Tillsist så tog mitt liv i Härnösand slut, kurserna uteblev och jag längtade hem. Anonymiteten som jag älskat så i början hade utvecklats till att jag numer va ganska känd i Härnösand under aliaset Mickes X, ett namn jag långt ifrån trivdes med. Jag grät i timmar varje dag och ville bara hem hem hem...tillsist fann jag min lösning i att flytta till Karlstad. DÄR skulle jag avsluta min lärarutbildning samtidigt som jag skulle ha nära hem.
En varm sommarhelg 2003 for jag å pappa upp å städade ur lägenheten. Jag stod på ballkongen å blickade ut över slalombacken och över det liv jag haft i Härösand, ett liv jag hade älskat, njutit av...ett liv där jag hade skrattat oerhört, gråtit hysteriskt....ett liv där jag känt oändlig kärlek och fullkomlig ångest...ett liv där jag funnit vänskap och falskhet...ett liv som skulle lämna spår i mig och som jag länge skulle minnas men som med tiden skulle blekna å som kanske en dag bara finns kvar som en liten prick på näthinnan.
Härnösand är och förblir en vacker plats på jorden
(Kattis, Lena, Maria, Lina & Sanna, Uffe, Abbe, Maya, Stellan, Malin, Oste, Micke, Robban, per, Maj-Lis, Fredrik, Mattias mfl alla var dom med å bidrog till mitt liv i Härnösand)
jag kommer ihåg det som igår, med risk för upprepningar men...jag å Gizmo stod på perrongen i Ed denna soliga å varma augustimorgon 2001. Vår resa skulle börja och mina tunga väskor kändes som luft. Detta va början, nu äntligen började mitt nya liv! Äntligen skulle jags lippa alla människor i Ed, alla tröga folk man sett var och varannan dag i hela sitt liv, äntligen skulle jag komma till ett ställe där ingen kände vare sig mig, mina vänner eller min familj. Jag skulle få en chans att helt totalt börja om på noll. Därför kände jag inte det minsta rädsla när jag stod där, 21 år gammal med hela livet framför mig, redo att uppfylla min dröm om att bli lärare. Tåg resan var ett kapitell för sig och efter att ha delat vagn med såväl barn från Monaco som fd Härnösandsbor stod jag så ensam framför spegeln medan tåget rullade ut från Sundsvall och närmade sig Härnösand station. Jag minns jag flätade håret i två fältor för att det skulle se mindre svettigt ut efter en hel dags resa. Natten hade fallit å kylan kom över mig när jag tillsist steg av tåget. Jag hälsade glatt på konduktören å i mitt minne så är jag ensam där. jag skymtade Helena som skulle möta mit, hon stod där med långt hår, jag förvånade mig över att hon va så kort och i handen höll hon en påse kattsand.resten är egentligen historia. Jag bodde i Härnösand i ca 2 veckor innan skolan började, jag njöt i fulla drag att spatsera längst Nybrogatan å inandas luften av frihet samtidigt som att ingen visste vem jag va, jag känd emig som prinsessan Victoria i New York eller Paris Hilton på Nordpolen.
När skolan tillsist började var jag laddad....i mina nyinköpta jeans och den där tröjan alla trodde jag klippt sönder men glitter texten 76 gick jag i högklackade stövlar å lång mörkröd skinkappa till skolan. Jag bara ägde hela världen och kunde inte vänta mer på att erövra norrland.
Veckorna som följde var kaotiska, nollningen och alla nya vänner som plötsligt bara fanns där( Vem har glömt Maria, lena; Kattis, Malin, Stellan, Abbe, Lina & Sanna, Ante mfl mfl). Alkoholen och alla vackra män...de stod som uppradare för mig och jag älskade det. Studierna gick som en dans och allt fullkomligt flötfram.
Några månader in på höstterminen kom min första Härnösand konflikt, orsaken var som vanligt killar...å anledningen till att det blev konflikt hette Maria, en högljudd blond tjej som levde i ett förhållande som hon ville ur och som i smyg va förälskad i klassens cooling. Jag å maria hade vart bästa vänner så här långt å pratat i timmar i telefonen framtills dess att klassens cooling kommenterade min uringning på en fest, här hade man återigen kunnat skriva att resten är histria men vill inte upprepa mig;-)
Ironiskt nog träffade jag min stora kärlek 1 vecka senare, eller vad jag då trodde var min stora kärlek...
Micke och jag träffades på Nybrokällaren och jag minns än hur jag i eld å lågor hoppade upp å ner å skrek "Vem är det där!" när jag fick se honom på andra sidan bardisken. Efter denna mening följde ett år av en helt kaotisk relation som bestod av fest, fest, fest....annorlunda männiksor, sömnlösa nätter, penga ångest, fyllebästisar och het passion. Allt tog slut i form av en krossad glasdörr som likt mitt hjärta krossades en tidig morgon i maj 2002. Jag stod ut...jag försökte....men nej, efter detta va inte längre Micke min stora kärlek, han va inte ens the next best thing. Ett knappt år senare, i mars 2003 såg jag honom för allra sista gången och har nu inte hört ngt från honom sedan ett fylle sms (från han) på juldagen 2005. Men det går inte att sticka under stol med att Micke är och förblir en stor del utav mitt liv i Härnösand och nu när jag ser tillbaka på det hela kan jag faktiskt le åt det som hände och med stor lättnad känna att det va tur att jag bubblan sprack då den gjorde. Lever man långt från sin familj och gamla vänner är det lätt att hamna i fel umgånge, att förlita sig på människor som egentligen inte är så pålitliga...det va det som hände mej den där novemberkvällen 2001 när jag såg Micke på andra sidan bardisken.
Efter detta med Micke fann jag tröst i en lite mer pålitlig relation i form av Kattis som kom med bullar när jag va ledsen och som städningt påminde mej om att det skulle komma en dag då jag bara skulle minnas det bra från vårt förhållande å att jag då skulle lova att tänka på saker i stil med "Vi går hem till Rille å super oss fulla å sedan går vi hem!" ha ha, det är evrkligen nostalgi. Jag å kattis utvecklades till ett riktigt radarpar å tränade 5 dagar i veckan, solade å levde riktigt lyxliv. På helgerna tog vi det lugnt å spelade bingolotto samtidigt som vi roade oss med att laga middag tillvarandra. ja he he he vi hade verkligen trevligt!:-)
Tillsist så tog mitt liv i Härnösand slut, kurserna uteblev och jag längtade hem. Anonymiteten som jag älskat så i början hade utvecklats till att jag numer va ganska känd i Härnösand under aliaset Mickes X, ett namn jag långt ifrån trivdes med. Jag grät i timmar varje dag och ville bara hem hem hem...tillsist fann jag min lösning i att flytta till Karlstad. DÄR skulle jag avsluta min lärarutbildning samtidigt som jag skulle ha nära hem.
En varm sommarhelg 2003 for jag å pappa upp å städade ur lägenheten. Jag stod på ballkongen å blickade ut över slalombacken och över det liv jag haft i Härösand, ett liv jag hade älskat, njutit av...ett liv där jag hade skrattat oerhört, gråtit hysteriskt....ett liv där jag känt oändlig kärlek och fullkomlig ångest...ett liv där jag funnit vänskap och falskhet...ett liv som skulle lämna spår i mig och som jag länge skulle minnas men som med tiden skulle blekna å som kanske en dag bara finns kvar som en liten prick på näthinnan.
Härnösand är och förblir en vacker plats på jorden
(Kattis, Lena, Maria, Lina & Sanna, Uffe, Abbe, Maya, Stellan, Malin, Oste, Micke, Robban, per, Maj-Lis, Fredrik, Mattias mfl alla var dom med å bidrog till mitt liv i Härnösand)
Kommentarer
Trackback